Ja då har vi det där med stöd. Hur skall människor kunna stötta någon med en sjukdom som knappt någon förstår sig på inte ens jag själv?!...Den ena dagen är det si och den andra dagen så, ja inte är det lätt. Jag har alltid varit en supersocial person, men de sista 5 åren har gjort mig lite osocial. Jag har tom isoleringstendenser och vem kunde tro det...Kanske beror det på att min enda trygghet har jag i mitt hem och det är SÅ lätt att fastna i det. Många har förstått och anpassat sig till det, vilket jag är väldigt tacksam för. Sen finns det dom som visat sig vara missnöjda med det och inte sagt något under tiden och som sedan slängt ur sig det i efterhand. Sånt blir man så ledsen av...Men å andra sidan så är det inga riktiga vänner. Dom säger ju att i nöden prövas vännerna och man ser då vem som finns kvar. Det är dom man skall hålla fast vid.
Jag vill ju också så gärna vara ett stöd till mina vänner och min släkt, men jag måste erkänna att det inte är lätt när man knappt har kraft till sig själv och sina barn. Jag får också en känsla av att det bara är nuet som räknas och inte allt man gjort då man hade en frisk kropp och massor med ork. Ett bra exempel är; En nära släkting gnäller på mig då och då för att det är snart 1 år sedan jag var hos dom. MEN varför kan inte alla dom andra 20 åren räknas då jag alltid ställt upp och hälsat på titt som tätt????!!!!!....Nej det är väl klart att just de sista åren som kantats av sjukdom och diverse problem skall räknas. Så, nu sjunger min lilla gumma (dotter) så nu får jag avsluta för jag tappar koncentrationen hela tiden, tyvärr. Ja så lätt tappar jag fokus....
//Annika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar