De sista månaderna har varit både lätta och sanslöst jobbiga. Ibland känner man sig faktiskt som olika personer haha...Lite skoj lite allvar men dock ändå. Rent mentalt så är jag en stark person men ju mer kroppen flippar ut desto svagare blir jag och då blir det givetvis så att det blir extra tufft att ta motgångar. Och detta kan dessutom ändras under en dag, som tex om jag känner mig lite off för något så om kroppen är okej så tar jag inte det så hårt men om kroppen flippar ut så kan jag nästan bli så ledsen att det skapar ångest.

Så livet är verkligen som en berg och dalbana. Detta är den svåraste biten att förklara för människor runt omkring. För visst förstår jag att man uppfattas som en väldigt märklig person, när man faktiskt är i grund o botten lika "normal" som alla andra:))...hahaha....vad nu normal är;)

Jag kan även känna att jag i perioder har svårt för att kommunicera, pga att kroppen dels har en massa symtomer, värk etc, som belastar hjärnan plus alla mediciner man tar, som oxå påverkar misstänker jag.

Fast sen finns det perioder då jag känner mig mer skärpt än någonsin och det är ju tack var de perioder man får styrka ifrån och som gör att man vet att man är vid sina sinnes fulla bruk trots allt:)))

Jag har ingen aning om jag gjort mig förstådd i detta inlägget haha...kommentera gärna, det finns kanske fler som känner/tänker likadant.....eller inte haha..

Have a superduper nice day <3

Förändrad både i kropp och som person...

Ja då var det kväll här i lilla Glumslöv och jag är rätt trött. Har faktiskt lyckats vara lite smått i rörelse tidigare, bla sorterat tvätt, plockat undan, sytt och sedan ett varmt bad. Efter det borde jag ha lagt mig ett tag för att få ny energi till kompisbesöket, men visst är man rätt korkad i mellanåt för inte gjorde jag det. Så M kom, alltid lika roligt att träffa henne, vi ses ju liksom inte på ett par veckor då jag är i Thailand. Kände strax innan hon kom att mitt "bra" mående var på väg neråt, med huvudvärk, illamående, bullrig i magen, ont i ryggen då jag andas och allmän värk...urrkkk....fast inte lönt att sitta å undra om det hade kunnat hävas om jag hade tagit den vilan..

De senaste dagarna tycker jag mig ha märkt en liten förändring i mitt mående. Tidigare kändes det som det knappt fanns några bra dagar eller perioder, men nu så har jag haft lite fler tillfällen med bra mående...hm...jag vågar knappt säga något för vips så har det vändt...

Så många gånger, när jag ska blogga, som jag tänker; Nej men kan ju inte skriva hur dåligt jag mår nu när jag nyss skrev hur bra jag mådde eller vise versa. Folk tror ju inte man är klok...Men det är ju just så det är med denna knäppesjukdomen, det kan vända på några minuter. Oftast vänder det snabbare från bra till dåligt än tvärtom.
Mitt minne är just nu värre än någonsin, alltså närminnet. Pratar någon med mig och är tysta en pytteliten stund och sen återtar ämnet så blir frågan; Öh, vad var det nu vi pratade om. Känner mig helt senil!!!..Men det har väl att göra med att det mesta flippat ut i kroppen, så varför skulle inte minnet drabbas??.........


När jag läser andras fibromyalgibloggar, så även där har jag märkt tvära kast mellan bra och dåligt och det är just så det är. När jag har en dålig stund/dag eller period då är man off och skriver därefter och när man sedan har en bra stund/dag period, ja då skriver man utefter den känslan/måendet. Andra friska människor kan jag förstå om dom läser det vi skriver och som verkligen undrar om vi har alla hästar i samma stall:)))) Det är sjukt jobbigt med denna ny sk identiteten, man skall lära känna en helt annorlunda kropp jag även knopp, för så gott som allting har ändrats. Jag har under typ 35 år varit van att handskas med mig på ett sätt men nu skall jag lära mig ett helt annat sätt, tja jag hoppas jag är färdiglärd innan jag dör hahaha....




Read more: http://www.mylivesignature.com/mls_wizard2_1.php?sid=54488-112-F64AC6052598A83405F4D366CCD40E04#ixzz0ilAGEQYp

Stöd

Ja då har vi det där med stöd. Hur skall människor kunna stötta någon med en sjukdom som knappt någon förstår sig på inte ens jag själv?!...Den ena dagen är det si och den andra dagen så, ja inte är det lätt. Jag har alltid varit en supersocial person, men de sista 5 åren har gjort mig lite osocial. Jag har tom isoleringstendenser och vem kunde tro det...Kanske beror det på att min enda trygghet har jag i mitt hem och det är SÅ lätt att fastna i det. Många har förstått och anpassat sig till det, vilket jag är väldigt tacksam för. Sen finns det dom som visat sig vara missnöjda med det och inte sagt något under tiden och som sedan slängt ur sig det i efterhand. Sånt blir man så ledsen av...Men å andra sidan så är det inga riktiga vänner. Dom säger ju att i nöden prövas vännerna och man ser då vem som finns kvar. Det är dom man skall hålla fast vid.
Jag vill ju också så gärna vara ett stöd till mina vänner och min släkt, men jag måste erkänna att det inte är lätt när man knappt har kraft till sig själv och sina barn. Jag får också en känsla av att det bara är nuet som räknas och inte allt man gjort då man hade en frisk kropp och massor med ork. Ett bra exempel är; En nära släkting gnäller på mig då och då för att det är snart 1 år sedan jag var hos dom. MEN varför kan inte alla dom andra 20 åren räknas då jag alltid ställt upp och hälsat på titt som tätt????!!!!!....Nej det är väl klart att just de sista åren som kantats av sjukdom och diverse problem skall räknas. Så, nu sjunger min lilla gumma (dotter) så nu får jag avsluta för jag tappar koncentrationen hela tiden, tyvärr. Ja så lätt tappar jag fokus....

//Annika

Min vardag för tillfället..

Ja denna blogg är alltså till för att kunna ventilera och kanske blir den till hjälp för någon annan som också har samma problem.
Jag har nu haft denna väldigt komplicerade sjukdomen i ca 2 år och än i dag förstår jag mig inte på den. Just nu sitter jag, som jag oftast gör, när jag vaknat och väntar på att kroppen skall vakna och mina smärtstillande skall göra lite verkan. Jag tycker att allt går i perioder och sedan några månader tillbaka så sover jag väldigt dåligt. Jag måste ha, när jag sover, kuddar och täcke mellan mina kroppsdelar för annars gör det ont. Jag kan alltså inte ligga på sidan och ha knä mot knä. Så nästan varje gång jag vänder mig och kuddarna eller täcket åker väck så vaknar jag till och måste rätta till det. Detta gör att jag sover väldigt dåligt. Sedan har vi det andra väldigt akuta problemet, mitt minne!!! Mitt närminne är sämre än någonsin! Folk säger; Men skriv lappar. Jo, visst kan jag göra det och det gör jag men jag glömmer att läsa dom också. Om jag håller på med något eller är på väg att göra något och om någon avbryter mig, sen är det kört.Jag kan alltså inte ens svara i telefonen när det ringer om jag håller på med något för då glömmer jag vad jag gjorde sedan. Så detta har medfört att jag oftast blir irriterad, vilket människor inte förstår. För mig är prat överskattat för tillfället!!!!....Får jag ett mail eller mess som jag inte svarar på med en gång så glömmer jag att svara senare. Min läkare tror att detta med närminnet beror delvis på min medicin. Det är tydligen fler som har samma problem som också tar den medicinen, dvs tiparol. Detta är extremt jobbigt och medför en enorm ångest. Jag blir trött i huvudet väldigt lätt och får ofta panik när jag känner att jag orkar inte ta in mer information, vilket människor inte heller förstår. Jag känner dagligen att jag passerar gränsen för hur mycket information jag orkar ta in. Ta bara det här med julen då jag måste ha en massa människor omkring mig hela tiden, jag vet inte hur jag skall orka. Och ännu en gång; folk förstår helt enkelt inte. Dom tror bara jag är allmänt sur när jag snäser ifrån, men i själva verket så har jag PANIK!!!!! Visst finns det fördelar, som att jag kan kolla filmer flera ggr inom kort tid, för jag minns knappt handlingen. Likadant med böcker, som jag efter ett tag kan läsa om igen. Men i själva verket är det inte speciellt roligt, när det känns som jag går tillbaka till neandertalarstadiet.....Jag glömmer även ord när jag skall prata vilket medför en känsla av tröghet. Ibland går det som på en räls men just nu, inte alls..Vet inte hur jag skall orka igenom jul och nyår med ett leende på läpparna!!!!

//Annika