De sista månaderna har varit både lätta och sanslöst jobbiga. Ibland känner man sig faktiskt som olika personer haha...Lite skoj lite allvar men dock ändå. Rent mentalt så är jag en stark person men ju mer kroppen flippar ut desto svagare blir jag och då blir det givetvis så att det blir extra tufft att ta motgångar. Och detta kan dessutom ändras under en dag, som tex om jag känner mig lite off för något så om kroppen är okej så tar jag inte det så hårt men om kroppen flippar ut så kan jag nästan bli så ledsen att det skapar ångest.

Så livet är verkligen som en berg och dalbana. Detta är den svåraste biten att förklara för människor runt omkring. För visst förstår jag att man uppfattas som en väldigt märklig person, när man faktiskt är i grund o botten lika "normal" som alla andra:))...hahaha....vad nu normal är;)

Jag kan även känna att jag i perioder har svårt för att kommunicera, pga att kroppen dels har en massa symtomer, värk etc, som belastar hjärnan plus alla mediciner man tar, som oxå påverkar misstänker jag.

Fast sen finns det perioder då jag känner mig mer skärpt än någonsin och det är ju tack var de perioder man får styrka ifrån och som gör att man vet att man är vid sina sinnes fulla bruk trots allt:)))

Jag har ingen aning om jag gjort mig förstådd i detta inlägget haha...kommentera gärna, det finns kanske fler som känner/tänker likadant.....eller inte haha..

Have a superduper nice day <3

Måendet efter studenten osv....

Usch, jag mår inget vidare....All psykisk stress innan studenten får jag betala för nu. Ändå finns det inte speciellt mycket tid över för mig själv trots min sjukskrivning. Dagen då det var student så lyckades jag vara okej så pass att jag klarade mig utan vila under denna låånga dag. Dagen efter var ganska okej till min stora förvåning så jag städade igenom hela nedanvåningen. Sedan kom Söndagen, alltås igår och då tog jag lite tid till mig själv o slingade håret och passade på att hälsa på min bästa killkompis. Men efter typ 2 h prat så vart jag helt slut och fick köra hem....

Idag efter en dålig natts sömn, skall jag och den äldsta till arbetsförmedlingen och skriva in henne som arbetssökande och sen en massa annat som måste fixas inför de 2 yngre flickornas avslutningar imorgon.

Fast det enda jag vill är att vila, jag mår illa, huvudvärk, ont överallt...plus en magkatarr som inte vill ge med sig......ja med andra ord som en rejäl bakfylla. Men det e bara å bita ihop som man gör varje dag och göra det som måste göras. Denna sjukdomen hade varit lite lättare om man varit 2 st vuxna i hushållet ist för ensamstående. Så de dagar eller tider då jag mår mindre bra så kunde jag få kopplat av på riktigt och så kunde den andra vuxna ta över ansvaret.

Dessutom på detta så strular AF o FKassan med mina pengar. Den ena skyller på den andra osv och det är enormt stressande det här med mina pengar. Den psykiska stressen är värre än om jag är igång fysiskt.......

Trött jag blir!!!

Efter att varit nästintill lamslagen av den ursprungliga sjukdomen fibromyalgin under den extremt kalla vintern så såg man fram mot våren och hoppades att den skulle underlätta, varjefall såpass att jag kunde påbörja mitt icke existerande sociala liv....
Och jag har känt att det vändt såpass att det finns fler bra stunder än dåliga, så nu skall det socialiseras så det stänker om det!!!

Men vad händer då, JO min bil kraschar helt och hållet....men efter sol kommer ju regn som dom säger...(fniss) och japp det kunde jag konstatera att i mitt fall inträffade det varjefall en gång då banken godkännde mitt låntagande trots min sjukskrivning.....Jag köpte en bil och lyckan var total...yeahhhh!!!

NU kan jag köra och hälsa på alla som jag gett återbud efter återbud pga sjukdomen eller bil, typ...
Men NOT, då blir först den ena dottern sjuk, sedan nästa och till sist den tredje som blir såpass att 2 läkarbesök krävs på samma vecka...stackars barn. Men vi ser ljuset;).....Hon är på bättringsväg och hennes mamma kan börja så smått slänga ur sig till lite vänner att: SNART kommer jag och hälsar på för nu har jag som sagt en bil....Yeahhh.....

Men NOT!!!!!

Nej nu har jag nästan tappat rösten, feber, infektion och ont i bihålerna, så där flög mitt så efterlängtade sociala liv!!!
Vet inte hur många ggr det sista halvåret som jag typ lovat att jag skall komma och hälsa på folk men pga av kass bil och sjukdomen så har det blivit stopp. Jag har full förståelse för dom som skiter i en helt och hållet efter avbokning på avbokning.....Men till er vill jag säga att jag vill så gärna träffa er men numera så är det inte min hjärna som bestämmer utan metadels min kropp. Kommunikationen mellan min hjärna och kropp är bruten för alltid och framtid. Så hur gärna jag än vill så är det inte jag som bestämmer utan som sagt min KROPP!!!

Men jag har inte tappat tron riktigt än så till er som väljer att stanna kvar som mina vänner - Jag kommer en dag men när vet jag inte riktigt än....

Love to you......

Bota Fibro med hjälp av terapi?

Nja det får jag ju säga att det tror jag inte alls på men däremot så tror jag att man kan underlätta den med hjälp av rätt typ av terapi. Har man mycket som tynger en eller en s.k tung ryggsäck att bära så påverkar det säkert fibron negativt. Jag kan ju i och för sig bara gå till mig själv men jag har märkt skillnad då jag varit lycklig och olycklig. Dessutom så har jag fortfarande supersvårt att acceptera sjukdomen och det har säkert många fler och då kan kanske terapi hjälpa att acceptera och komma vidare.....

Sen finns det ju kognitiv beteende terapi som jag tror alla fibropersoner skulle behöva, med tanke på att det oftast är människor som har alldeles FÖR höga krav på sig själv och skall/vill hjälpa hela världen. Vi behöver ändra vårt tänk!!...Inte fortsätta som förut utan vi behöver verkligen hjälp med att växla ner men samtidigt acceptera och fortsätta älska sig själv...

Over & Out

from

En som har en lång väg kvar till acceptans

Förklaring av sjukdomen....

Är det bara jag som har så väldigt svårt för att förklara vad det gäller fibron? Varje gång jag skall börja så kommer jag inte på vad jag skall säga och det blir typ något liknande som: Öhh..ja det liksom e ett fel i ryggmärgen som ställer till det för hela kroppen och hjärnan...öh...

Ja hur låter det i öron som inte tillhör en fibroperson? Ja...förmodligen helt KNÄPPT!!

Det är den stora anledningen till varför jag inte gärna visar mig ute, tex på min framsida av huset (där grannarna går) utan att jag hellre är på baksidan där jag kan vara för mig själv....
Eller att jag drar mig undan folk överhuvudtaget, för dels har jag som sagt svårt att förklara vad jag lider av och dels så vet jag inte vad jag skall svara då folk ställer frågan; Hur mår du?

Jag VET att det lyser isoleringstendenser så det skriker om det, fast jag är rätt van för jag har haft det sedan jag fick den första "sjukdomen" utmattningsdepresionen" som inte heller är så lätt att förklara, därav......

Och det mesta har alltså i grund och botten att göra med 2 saker:

Människor förstår inte om dom inte med ögat SER att någon är sjuk..... och för
att JAG är likadan....nja eller jag börjar sakta men säkert ta in motsatsen och det är mycket pga att jag numera har en helt underbar virituell vänskap på fibrosidan som gett mig massor av insikt i sjukdomens vardag.

Man har ju hört detta ex antal ggr i sitt liv:

Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad...

Japp och om jag då har svårt för det här som inte ögat ser, hur skall jag då kunna kräva det av andra?