Trött jag blir!!!

Efter att varit nästintill lamslagen av den ursprungliga sjukdomen fibromyalgin under den extremt kalla vintern så såg man fram mot våren och hoppades att den skulle underlätta, varjefall såpass att jag kunde påbörja mitt icke existerande sociala liv....
Och jag har känt att det vändt såpass att det finns fler bra stunder än dåliga, så nu skall det socialiseras så det stänker om det!!!

Men vad händer då, JO min bil kraschar helt och hållet....men efter sol kommer ju regn som dom säger...(fniss) och japp det kunde jag konstatera att i mitt fall inträffade det varjefall en gång då banken godkännde mitt låntagande trots min sjukskrivning.....Jag köpte en bil och lyckan var total...yeahhhh!!!

NU kan jag köra och hälsa på alla som jag gett återbud efter återbud pga sjukdomen eller bil, typ...
Men NOT, då blir först den ena dottern sjuk, sedan nästa och till sist den tredje som blir såpass att 2 läkarbesök krävs på samma vecka...stackars barn. Men vi ser ljuset;).....Hon är på bättringsväg och hennes mamma kan börja så smått slänga ur sig till lite vänner att: SNART kommer jag och hälsar på för nu har jag som sagt en bil....Yeahhh.....

Men NOT!!!!!

Nej nu har jag nästan tappat rösten, feber, infektion och ont i bihålerna, så där flög mitt så efterlängtade sociala liv!!!
Vet inte hur många ggr det sista halvåret som jag typ lovat att jag skall komma och hälsa på folk men pga av kass bil och sjukdomen så har det blivit stopp. Jag har full förståelse för dom som skiter i en helt och hållet efter avbokning på avbokning.....Men till er vill jag säga att jag vill så gärna träffa er men numera så är det inte min hjärna som bestämmer utan metadels min kropp. Kommunikationen mellan min hjärna och kropp är bruten för alltid och framtid. Så hur gärna jag än vill så är det inte jag som bestämmer utan som sagt min KROPP!!!

Men jag har inte tappat tron riktigt än så till er som väljer att stanna kvar som mina vänner - Jag kommer en dag men när vet jag inte riktigt än....

Love to you......

Invalid....

Ja då vart det kväll och jag fick långt om länge igång min kropp...men örrk vad segt det var. För er som inte riktigt förstår känslan så säger jag så här; Tänk er en rejäl bakfylla eller en pågående influensa och försök då fixa allt som måste göras inför en 2 veckors Thailands semester. Jag mådde riktigt dåligt innan idag men senare på eftermiddagen lättade det lite. Den sista tiden har förmiddagarna varit värre och framåt eftermiddagen/tidig kväll har jag känt mig lite bättre, åtminstone i några timmar. Jag hoppas verkligen att det ändrar sig när jag kommer till värmen annars är det verkligen illa. Jag menar så mycket pengar osv för att jag skall ligga och sova bort tiden. Jag har nämligen inte rest utomlands då jag varit så dålig tidigare....
Idag har flickorna kommit hem och deras pappa har varit och hjälpt mig att packa lite. Hemskt att man inte kan göra det själv och man känner sig som en invalid. Sedan har vi det där med ljudkänsligheten och den bristande förmågan av att sortera olika ljud...Jag kan nog inte säga det FÖR många gånger men jag får panik när alla pratar på en gång eller när jag försöker fokusera på något och någon pratar med mig under tiden. Jag har ju sagt ifrån, Varför vill inte människor förstå???!!!!......Ser faktiskt fram emot den långa flygresan, ja inte vad det gäller min kropp men min hjärna kan få lite avkoppling......yeahhhh.....

Är en svag människa verkligen en dålig människa?

Läste idag på en "fibroväns" sida något om att hon ville vara stark och det fick mig att tänka på hur jag själv känner vad det gäller det här med svaghet o styrka. Jag själv har alltid sett mig som en stark person, tills jag blev sjuk för då försvann allt det. Inte med en gång, men under årens lopp efter motgång på motgång. så har styrkan avtagit. Jag har verkligen försökt att vara stark och har velat vara det även sedan jag blev sjuk men det är så jäkla svårt. Faktiskt inte så många som vet hur jag egentligen känner mig, för det är lite av en skamm att erkänna sig som svag. Men hur kan man ändra på ett beteende man haft under typ hela sitt liv och gå från att vara stark, oberoende, hjälpsam osv till att bli svag, beroende och behövande. Jag tror det är betydligt lättare att göra tvärtom, att vara svag men växa och utvecklas till en stark människa. Oavsett vad så kvarstår mitt problem med att vara svag, eller hur?!...

Jag har SÅ svårt för att be om hjälp och det skall MYCKET till innan jag gör det. De som är i samma sits FÖRSTÅR verkligen problemet. Jag vet att man är jäkligt dum mot sig själv och den som straffas av det är en själv, men att vara svag, hjälplös och behöva be om hjälp ÄR några av de värsta sakerna jag vet. Jag försöker ändra på det beteendet men sånt tar tid men jag måste helt enkelt ändra mig för så som sjukdomen slagit ut mig denna vintern så lär jag bli tvungen att ändra på mit tänk..//A