Invalid....

Ja då vart det kväll och jag fick långt om länge igång min kropp...men örrk vad segt det var. För er som inte riktigt förstår känslan så säger jag så här; Tänk er en rejäl bakfylla eller en pågående influensa och försök då fixa allt som måste göras inför en 2 veckors Thailands semester. Jag mådde riktigt dåligt innan idag men senare på eftermiddagen lättade det lite. Den sista tiden har förmiddagarna varit värre och framåt eftermiddagen/tidig kväll har jag känt mig lite bättre, åtminstone i några timmar. Jag hoppas verkligen att det ändrar sig när jag kommer till värmen annars är det verkligen illa. Jag menar så mycket pengar osv för att jag skall ligga och sova bort tiden. Jag har nämligen inte rest utomlands då jag varit så dålig tidigare....
Idag har flickorna kommit hem och deras pappa har varit och hjälpt mig att packa lite. Hemskt att man inte kan göra det själv och man känner sig som en invalid. Sedan har vi det där med ljudkänsligheten och den bristande förmågan av att sortera olika ljud...Jag kan nog inte säga det FÖR många gånger men jag får panik när alla pratar på en gång eller när jag försöker fokusera på något och någon pratar med mig under tiden. Jag har ju sagt ifrån, Varför vill inte människor förstå???!!!!......Ser faktiskt fram emot den långa flygresan, ja inte vad det gäller min kropp men min hjärna kan få lite avkoppling......yeahhhh.....

Ångest, ensamhet och tystnad...

Nu har jag äntligen fikat med Annika min ungdomskompis och hennes 2 flickor...yeahhh....Fast det går så lång mellan gångerna så är det alltid lika roligt att träffas och prata gamla minnen:)))
Men nu är min hjärna helt slut, orkar inte ta in mer idag. Vill ha TYST omkring mig, ja förutom tv´n.

Är det bara jag som pendlar mellan glad och arg?!...
Glad är jag då jag får slappna av, vila hjärnan..
Arg är jag då folk inte förstår hur TRÖTT min hjärna kan bli och vilken panik jag får då jag inte får vila den och när jag säger att jag VILL INTE PRATA!!! Nu menar jag inte att detta är riktat till mina barn för jag tycker dom tar hänsyn så gott dom kan och vad det beträffar så när det gäller ens barn så har man en annan ork eller tålamod eler kanske rent av en reserv-ork just för bara dom....

Jag kan skifta i humör från den ena minuten till den andra och känner mig ibland helt knäpp. Vill bara ha egentid men de sista åren har det varit svårt. Har haft/har släktingar boende här och för det mesta känns det som om mitt liv går ut på det. Det handlar inte om några veckor eller ett par månader utan år. Tror att en stor del av min ångest beror på det. Jag hade ju knappt fått min diagnos förrän jag fick inneboende än mindre hunnit bearbeta och ta mig igenom det och jag känner att jag kommer inte kunna det ordentligt så länge det är som det är här hemma. NÄR SKALL JAG FÅ TID FÖR MIG SJÄLV??????

Jag vill fly
gömma mig
någonstans där
det är total tystnad
Det brukade vara
mitt hem
men inte längre
Tystnaden finns
inte längre
Ensamheten existerar
inte mer
Men jag behöver det
NU mer än någonsin!!
Det är min enda önskan..
//A

En liten mental påfrestning kan slå ut hela systemet...

Dagen började med, som vanligt värk, känslan av bihåleinflammation och jäkla huvudvärk. Vi skall ha gäster idag och har ju som sagt några saker som behövs göras innan. Under tiden jag höll på med "sakerna" så uppstod en kris med en nära vän och efter jag engagerat mig i ett samtal vad det gällde denna person, japp sen vart jag helt slut. Så det första jag gör är att jag sätter mig ner och tänkte jag skulle skriva ner hur jag reagerar med en gång, med tanke på att jag senare ikväll, förmodligen inte minns speciellt bra. Efter att hjärnan fått gå på högvarv som vid denna krisen idag, sen finns det inte mycket mer att hämta av mig under resten av dagen. Well lite kanske....Men OM jag nu skulle rättat mig efter sjukdomen, ja då skulle jag bara ta det lugnt och typ mediterat resten av dagen, MEN nu har jag bestämt med en kompis och hennes flickor och jag ser sååå fram emot det, så det blir till att trotsa högsta makter vad det gäller sjukdomen. Det är väl tur man har lite jävlaranamma i sig. Fast jag måste erkänna att det där jävlaranamma besegras ganska ofta av fibron.

Men åter till att jag var helt slut efter det som hände. Alltså jag bara engagerade mig i ett krissamtal en liten stund, men ack som det kan göra skada på fibron. När jag sedan som sagt satte mig och skulle blogga, så funkar inte det riktigt OM jag inte har helt tyst runt omkring mig!!..Och jag känner mig som värsta jävla bitchen när jag ber om tystnad, ja eller jag kanske råkar snäsa till, men det är inte JAG som snäser, det är FIBRON!!!!...Jag KAN inte tänka o skriva om någon annan för ljud. Detta händer ALLTID och de som avbryter min tystnad, de förstår inte eller så vill dom inte förstå eller ta hänsyn. Så om jag säger till EN gång att jag kan inte lyssna samtidigt som jag skriver eller kollar tv för då tappar jag fokus och sen är det SKITSVÅRT att komma on track igen, vilket gör att när människor kommer och sätter sig hos mig då jag e upptagen med något som just då har min fokus, ja då nonchalerar jag dom och vad händer???..Jo, JAG mår dåligt för att jag beter mig som en bitch men egentligen är det dom som inte FATTAR!!!!!

Mina älskade flickor har denna veckan tagit ENORMT mycket hänsyn! Dom har städat, lagat mat, fixat disken osv. och dessutom börjat lära sig hur jag funkar, alltså framförallt vad det gäller min LJUDKÄNSLIGHET......

Så det jag behöver göra i nästa vecka är att inhandla ÖRONPROPPAR, fast kanske inte dom små rosa som ni ser på bilden ovan utan STORA FETA HÖRSELSKYDD som syns, så slipper jag snäsa och folk kanske fattar på en gång då dom ser mig, att jag inte ORKAR lyssna....Fast jag behöver bara gå ut i förrådet för där har jag ett par röda fast dom sitter fast i en skyddshjälm, men what the fuck...DÅ lär dom ju SE!!!!!

Tack mina ljuvliga barn för er hänsyn denna veckan, jag älskar er!! <3<3<3
//A

Personlighetsförändring

Ja då vaknade man till ännu en dålig dag. Känns som någon slagit mig i nacken och som om någon försökt förlänga mina armar och givetvis så är den extrema huvudvärken här och jag känner att det vänder sig i magen. Lika ljudkänslig idag och hur positivt är det då jag har sjuka barn hemma. Klart dom vill prata och vara sociala, men hur känns det för min del? Jo skit!!! För jag tycker så synd om dom för jag klarar inte av att lyssna. Min ena dotter som varit mycket arg en tid har nu haft några dagar med ett helt underbart humör som jag så gärna vill uppmuntra, men istället möts hon av en lättirriterad mamma som gärna bara vill ha tyst omkring sig. Som ni alla förstår så funkar inte tystnad speciellt bra om man har barn för såklart vill dom skall prata, skratta o sjunga och det vill jag med, men min sjukdom vill inte det.

Ja det är en ständig kamp med denna jäkla sjukdomen och på sista tiden har jag funderat mycket vad det gäller den. Med fibron känns det som man har mååånga personlighetsstörningar eftersom den yttrar sig på så mååånga sätt. Och den skiftar i beteende så ofta. Kanske inte så konstigt att dom förr trodde det var psykiskt. Nej tror att jag får återgå till sängen, mår riktigt illa...//A

Tatueringsdagen till ära..

Vaknade kl 06.00 och mådde mindre bra, så det var upp och ta medicin och sedan återvända till sängen för ytterliggare en timmes vila innan det var dax att väcka hela familjen. Som tur var så hade jag ingen superdålig dag för då hade jag inte kunnat ta mig iväg. Halv tio var det dax att fylla i den ena tatueringen och sen gjorde jag en text på sidan av revbenen. Kanske skall göra en snabbredovisning vad det gäller mina tatueringar.

Jag har velat göra en i svanken sen säkert 10 år tillbaka men som tur var så ändrade jag mig och gjorde mina barns initialer och min samt vårt släktnamn, så det står amfrclair, jag blev supernöjd. Förra året förorade jag en av mina fd kille/bästa vän i cancer och beslöt för att hedra honom genom en latinsk text på min handled MEN den var mindre genomtänkt och gjorde ändringar så sent som kvällen innan och givetvis så blev jag inte nöjd och efter flera månader så gjorde jag en cover up och det var den jag fyllde i idag. Men ville fortfarande ha en minnestatuering för Daniel, så jag gjorde en text på sidan av revbenen där det står; Gone but not forgotten. Blev jättebra:)..

Är för tillfället helt slut och halvt medvetslös efter denna dagen så jag får fortsätta skriva imorgon....//A

Egentid, synvilla, ljudkänslighet

Jag som trodde jag började bli knäpp när det gäller den återkommande ångesten, känsligheten för ljud och synkänsligheten...
Jag är verkligen superkänslig för ljud och sedan 2 dagar tillbaka så har min laptop börjat föra oväsen flera minuter åt gången var tionde minut. Verkligen superstressande!!!...Det som också är riktigt stressande och ångestladdat är att ha människor omkring mig som pratar och utgår från att jag VILL prata eller lyssna. Jag har sällan egentid. Ibland får jag en liten stund väldigt sent på kvällen när alla lagt sig och tyvärr vänder jag på dygnet pga av det. Jag bara måste ha, gärna ett par timmar då alla lagt sig, tyst tid för mig själv.....
Vad det gäller synen så inträffar detta oftast då jag kör bil och det är mörkt. Efter en stunds körning så börjar hela vägen gunga och jag har fullt sjå med att försöka ha kontroll. Det varar oftast några minuter åt gången men fy sören vad obehagligt!!!...Detta gör att jag gärna inte kör några längre sträckor när det är mörkt.
Idag är det lilla julafton och det är en av de mysigaste dagarna på året men tyvärr känns det inte så detta året. Jag vill bara att julen och nyåret skall passera och hoppas att jag orkar ta mig igenom det utan att vara alltför bitchig....Jag vill ju så gärna vara glad och positiv men det är väldigt svårt. Idag har jag så ont att jag vet knappt var jag skall ta vägen. Men idag skall det handlas mat och saker skall förberedas. Eftersom jag är ensamstående, så har jag ingen jag kan förlita mig på. Tur att jag har mina underbara barn och deras hjälp, men jag är av den typen att det är trots allt jag som är mamma och jag som skall ta hand om dom, inte tvärtom.

//Annika