Jag försöker verkligen vara glad!!!

Jag försöker vara glad, men det slår aldrig fel, att något krossar min glädje. Tyvärr behöver det inte vara stora saker utan även de små räknas. Jag tycker att jag har fått den ultimata motgången så varför kan det inte stanna vid det?!

Nej då måste det komma andra saker oxå såsom:

Diskmaskinen pajar- Super!! Eftersom mina handleder inte klarar diskning

Hemtelefonen- Skitbra!! Jag behöver ju den bara att ringa min läkare för nya recept och idag skulle jag ringt en fibroläkare.

Min bil- Kanon!!! Jag behöver den för att ta mig till stan och hämta medicinen, åka till teapeuten (som jag är akut hjälp av) handla mat, övningsköra med dottern, ta mig till utvecklingssamtal imorgon och MYCKET mer......

Centraldammsugaren behövs tömmas- För med 4 st katter krävs det bra sug i dammsugaren och tro mig när jag säger att den tömms inte själva....jäkligt dåligt om ni frågar mig;)

Avloppen måste fixas- För med 4 st tjejer med långt hår i samma hushåll så blir det snabbt igensatt. Kanske skulle fundera på helrakning...

Ja detta var en lite del av saker som går i mot en och som gör att det är väldigt svårt att hålla humöret uppe:(((

See you and have a....underbar dag

Ångest, ensamhet och tystnad...

Nu har jag äntligen fikat med Annika min ungdomskompis och hennes 2 flickor...yeahhh....Fast det går så lång mellan gångerna så är det alltid lika roligt att träffas och prata gamla minnen:)))
Men nu är min hjärna helt slut, orkar inte ta in mer idag. Vill ha TYST omkring mig, ja förutom tv´n.

Är det bara jag som pendlar mellan glad och arg?!...
Glad är jag då jag får slappna av, vila hjärnan..
Arg är jag då folk inte förstår hur TRÖTT min hjärna kan bli och vilken panik jag får då jag inte får vila den och när jag säger att jag VILL INTE PRATA!!! Nu menar jag inte att detta är riktat till mina barn för jag tycker dom tar hänsyn så gott dom kan och vad det beträffar så när det gäller ens barn så har man en annan ork eller tålamod eler kanske rent av en reserv-ork just för bara dom....

Jag kan skifta i humör från den ena minuten till den andra och känner mig ibland helt knäpp. Vill bara ha egentid men de sista åren har det varit svårt. Har haft/har släktingar boende här och för det mesta känns det som om mitt liv går ut på det. Det handlar inte om några veckor eller ett par månader utan år. Tror att en stor del av min ångest beror på det. Jag hade ju knappt fått min diagnos förrän jag fick inneboende än mindre hunnit bearbeta och ta mig igenom det och jag känner att jag kommer inte kunna det ordentligt så länge det är som det är här hemma. NÄR SKALL JAG FÅ TID FÖR MIG SJÄLV??????

Jag vill fly
gömma mig
någonstans där
det är total tystnad
Det brukade vara
mitt hem
men inte längre
Tystnaden finns
inte längre
Ensamheten existerar
inte mer
Men jag behöver det
NU mer än någonsin!!
Det är min enda önskan..
//A

Öörrkkk, vilken dålig början på dagen...

Ja igår hade jag en riktigt bra dag, inte idag. Idag är nog det mesta fel:(((....Illamåendet srålar upp i strupen,nacken, huvudet, bihålerna, axlarna och armarna värker värre än tidigare....ÖÖÖrrkk...Gick upp imorse kl 06.00 o väckte den äldsta, tog min medicin, lite kaffe och bäddade sen ner mig igen, med förhoppning att må liite bättre när jag vaknade. Men NOT!!!....Försöker att inte känna stressen inför resan. Eftersom jag är verkligen enormt känslig för stress så försöker jag med all kraft att hålla borta stress. Men vet helt ärligt inte hur det ska gå för jag är en mamma och ni som själva är det, vet att även om man tar bort många måsten så är det ändå många kvar inför en resa med en hel familj....
Mitt mående idag är nog en kombination av dagens väder och gårdagens "bra"dag...
Idag kommer en ungdomskompis på en fika, vi har inte setts på flera år vilket jag ser så fram emot. Hoppas bara jag kan vara någorlunda okej under de timmar vi ses. //A

En liten mental påfrestning kan slå ut hela systemet...

Dagen började med, som vanligt värk, känslan av bihåleinflammation och jäkla huvudvärk. Vi skall ha gäster idag och har ju som sagt några saker som behövs göras innan. Under tiden jag höll på med "sakerna" så uppstod en kris med en nära vän och efter jag engagerat mig i ett samtal vad det gällde denna person, japp sen vart jag helt slut. Så det första jag gör är att jag sätter mig ner och tänkte jag skulle skriva ner hur jag reagerar med en gång, med tanke på att jag senare ikväll, förmodligen inte minns speciellt bra. Efter att hjärnan fått gå på högvarv som vid denna krisen idag, sen finns det inte mycket mer att hämta av mig under resten av dagen. Well lite kanske....Men OM jag nu skulle rättat mig efter sjukdomen, ja då skulle jag bara ta det lugnt och typ mediterat resten av dagen, MEN nu har jag bestämt med en kompis och hennes flickor och jag ser sååå fram emot det, så det blir till att trotsa högsta makter vad det gäller sjukdomen. Det är väl tur man har lite jävlaranamma i sig. Fast jag måste erkänna att det där jävlaranamma besegras ganska ofta av fibron.

Men åter till att jag var helt slut efter det som hände. Alltså jag bara engagerade mig i ett krissamtal en liten stund, men ack som det kan göra skada på fibron. När jag sedan som sagt satte mig och skulle blogga, så funkar inte det riktigt OM jag inte har helt tyst runt omkring mig!!..Och jag känner mig som värsta jävla bitchen när jag ber om tystnad, ja eller jag kanske råkar snäsa till, men det är inte JAG som snäser, det är FIBRON!!!!...Jag KAN inte tänka o skriva om någon annan för ljud. Detta händer ALLTID och de som avbryter min tystnad, de förstår inte eller så vill dom inte förstå eller ta hänsyn. Så om jag säger till EN gång att jag kan inte lyssna samtidigt som jag skriver eller kollar tv för då tappar jag fokus och sen är det SKITSVÅRT att komma on track igen, vilket gör att när människor kommer och sätter sig hos mig då jag e upptagen med något som just då har min fokus, ja då nonchalerar jag dom och vad händer???..Jo, JAG mår dåligt för att jag beter mig som en bitch men egentligen är det dom som inte FATTAR!!!!!

Mina älskade flickor har denna veckan tagit ENORMT mycket hänsyn! Dom har städat, lagat mat, fixat disken osv. och dessutom börjat lära sig hur jag funkar, alltså framförallt vad det gäller min LJUDKÄNSLIGHET......

Så det jag behöver göra i nästa vecka är att inhandla ÖRONPROPPAR, fast kanske inte dom små rosa som ni ser på bilden ovan utan STORA FETA HÖRSELSKYDD som syns, så slipper jag snäsa och folk kanske fattar på en gång då dom ser mig, att jag inte ORKAR lyssna....Fast jag behöver bara gå ut i förrådet för där har jag ett par röda fast dom sitter fast i en skyddshjälm, men what the fuck...DÅ lär dom ju SE!!!!!

Tack mina ljuvliga barn för er hänsyn denna veckan, jag älskar er!! <3<3<3
//A

Personlighetsförändring

Ja då vaknade man till ännu en dålig dag. Känns som någon slagit mig i nacken och som om någon försökt förlänga mina armar och givetvis så är den extrema huvudvärken här och jag känner att det vänder sig i magen. Lika ljudkänslig idag och hur positivt är det då jag har sjuka barn hemma. Klart dom vill prata och vara sociala, men hur känns det för min del? Jo skit!!! För jag tycker så synd om dom för jag klarar inte av att lyssna. Min ena dotter som varit mycket arg en tid har nu haft några dagar med ett helt underbart humör som jag så gärna vill uppmuntra, men istället möts hon av en lättirriterad mamma som gärna bara vill ha tyst omkring sig. Som ni alla förstår så funkar inte tystnad speciellt bra om man har barn för såklart vill dom skall prata, skratta o sjunga och det vill jag med, men min sjukdom vill inte det.

Ja det är en ständig kamp med denna jäkla sjukdomen och på sista tiden har jag funderat mycket vad det gäller den. Med fibron känns det som man har mååånga personlighetsstörningar eftersom den yttrar sig på så mååånga sätt. Och den skiftar i beteende så ofta. Kanske inte så konstigt att dom förr trodde det var psykiskt. Nej tror att jag får återgå till sängen, mår riktigt illa...//A

Gnäll....

Läste mitt sista inlägg och gud vad mycket gnäll och negativt. Egentligen så vill jag inte att folk skall få en negativ bild av mig men tyvärr så är jag inte mer än människa. Jag har under en längre tid bara haft saker som dränerar mig inte tvärtom. Jag har alltid varit den glada spralliga pratsamma tjejen. Jag är fortfarande den tjejen men pga omständigheterna runt omkring så går det i perioder.
Just nu känner jag mig som den värsta bitchen som bara surar och gnäller. Och ju mer jag gör det ju mer ångest får jag eftersom jag innerst inne avskyr gnälliga sura människor. Men jag vet helt ärligt inte vad jag skall göra för att människor i min närhet skall förstå hur jag mår och vilken panik som jag ständigt har. Paniken över att jag nästan hela tiden gå över mina gränser. Som just nu sitter jag och skriver, efter att jag varit och handlat i ett par timmar och min bror som står och steker köttbullar bad mig just nu sätta på kaffe. Jag orkar inte ens röra mig och visst kan det te sig märkligt eftersom jag faktiskt vilat en timme i soffan och kollat en film. Jag är så trött att minsta lilla just nu kan få mig att gråta.
Min bror fixade kaffe själva och kom just in med en kopp till MIG, vilket gjorde mig tårögd eftersom det är jag inte alls van vid att andra gör något för mig!!!......
Jag vill så gärna bli uppassad någon gång men vet inte hur det skulle fungera eftersom när någon gör något för mig så känner jag mig så dum och egoistisk. Jag vet faktiskt knappt hur man ber om hjälp. Det har nästan alltid varit tvärtom.....Jag vet att det låter hur dumt som helst, men jag har alltid försökt lösa saker själva oavsett vad det gäller. Det problem som kanske skulle tagit en halvtimme med hjälp av ett proffs tar kanske 5 h av mig, dels för att jag älskar utmaningar men till stor del för att jag vill gärna inte belasta någon med mina problem. Jag vill inte ligga någon till last. Det verkligen riktigt knäppa är att när jag sedan verkligen ber om hjälp så kan jag inte be snällt utan då har jag gått så länge och har panik så jag är istället otrevlig.

//Annika