De sista månaderna har varit både lätta och sanslöst jobbiga. Ibland känner man sig faktiskt som olika personer haha...Lite skoj lite allvar men dock ändå. Rent mentalt så är jag en stark person men ju mer kroppen flippar ut desto svagare blir jag och då blir det givetvis så att det blir extra tufft att ta motgångar. Och detta kan dessutom ändras under en dag, som tex om jag känner mig lite off för något så om kroppen är okej så tar jag inte det så hårt men om kroppen flippar ut så kan jag nästan bli så ledsen att det skapar ångest.

Så livet är verkligen som en berg och dalbana. Detta är den svåraste biten att förklara för människor runt omkring. För visst förstår jag att man uppfattas som en väldigt märklig person, när man faktiskt är i grund o botten lika "normal" som alla andra:))...hahaha....vad nu normal är;)

Jag kan även känna att jag i perioder har svårt för att kommunicera, pga att kroppen dels har en massa symtomer, värk etc, som belastar hjärnan plus alla mediciner man tar, som oxå påverkar misstänker jag.

Fast sen finns det perioder då jag känner mig mer skärpt än någonsin och det är ju tack var de perioder man får styrka ifrån och som gör att man vet att man är vid sina sinnes fulla bruk trots allt:)))

Jag har ingen aning om jag gjort mig förstådd i detta inlägget haha...kommentera gärna, det finns kanske fler som känner/tänker likadant.....eller inte haha..

Have a superduper nice day <3

Klok som en bok - Skulle inte tro det...

Man gnäller på barnen ifall dom efter upprepade misstag inte lär sig men har man själv rent mjöl i påsen?
Under den sista vintern som dessutom var den värsta min fibro har gått igenom, så trodde jag att jag sänkt mina krav på mitt liv....Då menar jag vad det gäller i princip allt!!!......

Under Vintern har det varit såhär;

Jag städade inte lika ofta (har alltså varit grym pedant)

Inte lika petig med att stryka (när barnen var små strök jag tom deras babytrosor)

Kunde låta saker ligga framme (återigen grym pedant)

Städade inte som en gnu innan fest eller kalas eller besök etc. (Förr städade jag tom garaget ifall någon av gästerna hade något ärende dit)

Tur man var som sämst i kroppen då det var snö som täckte trädgårdens göromål ( Förr krälade man i trädgården/rabatterna titt som tätt from Mars-Sept)

Ifall det var disk i vasken så kompromisade jag med mig själv och lade en snygg handduk över

Lät flickorna sköta sina rum själva ( Dett är ett STORT framsteg)

osv..............................

Men ni kanske förstår vad jag är för typ av människa i grunden.......Men som sagt det var under vintern. Fast jag får ändå medge att jag HAR ändrat på mig MEN det jag vill komma fram till här är att när perioderna med fler "måbrastunder" börjar öka då ökar även mina krav igen. Pga av sjukdomen kan jag aldrig bli som förr men för att vara sjuk så har jag fortfarande alldeles FÖR höga krav!!!

Jag tror att någon vill säga något till mig genom att först ge mig en kraftig utmattningsdepresion och inte nog med det utan sedan en sjukdom med även sk fysiska hinder......Så klok jag känner mig just nu, fast sanningen är den att detta har jag kommit fram till för länge sedan men tror ni verkligen att jag har lärt mig något?!!!...Jodå, men VÄLDIGT LITE för att vara en 41-årig vuxen kvinna med 3 barn:-//

Thats ME......

Förklaring av sjukdomen....

Är det bara jag som har så väldigt svårt för att förklara vad det gäller fibron? Varje gång jag skall börja så kommer jag inte på vad jag skall säga och det blir typ något liknande som: Öhh..ja det liksom e ett fel i ryggmärgen som ställer till det för hela kroppen och hjärnan...öh...

Ja hur låter det i öron som inte tillhör en fibroperson? Ja...förmodligen helt KNÄPPT!!

Det är den stora anledningen till varför jag inte gärna visar mig ute, tex på min framsida av huset (där grannarna går) utan att jag hellre är på baksidan där jag kan vara för mig själv....
Eller att jag drar mig undan folk överhuvudtaget, för dels har jag som sagt svårt att förklara vad jag lider av och dels så vet jag inte vad jag skall svara då folk ställer frågan; Hur mår du?

Jag VET att det lyser isoleringstendenser så det skriker om det, fast jag är rätt van för jag har haft det sedan jag fick den första "sjukdomen" utmattningsdepresionen" som inte heller är så lätt att förklara, därav......

Och det mesta har alltså i grund och botten att göra med 2 saker:

Människor förstår inte om dom inte med ögat SER att någon är sjuk..... och för
att JAG är likadan....nja eller jag börjar sakta men säkert ta in motsatsen och det är mycket pga att jag numera har en helt underbar virituell vänskap på fibrosidan som gett mig massor av insikt i sjukdomens vardag.

Man har ju hört detta ex antal ggr i sitt liv:

Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad...

Japp och om jag då har svårt för det här som inte ögat ser, hur skall jag då kunna kräva det av andra?

Förändrad både i kropp och som person...

Ja då var det kväll här i lilla Glumslöv och jag är rätt trött. Har faktiskt lyckats vara lite smått i rörelse tidigare, bla sorterat tvätt, plockat undan, sytt och sedan ett varmt bad. Efter det borde jag ha lagt mig ett tag för att få ny energi till kompisbesöket, men visst är man rätt korkad i mellanåt för inte gjorde jag det. Så M kom, alltid lika roligt att träffa henne, vi ses ju liksom inte på ett par veckor då jag är i Thailand. Kände strax innan hon kom att mitt "bra" mående var på väg neråt, med huvudvärk, illamående, bullrig i magen, ont i ryggen då jag andas och allmän värk...urrkkk....fast inte lönt att sitta å undra om det hade kunnat hävas om jag hade tagit den vilan..

De senaste dagarna tycker jag mig ha märkt en liten förändring i mitt mående. Tidigare kändes det som det knappt fanns några bra dagar eller perioder, men nu så har jag haft lite fler tillfällen med bra mående...hm...jag vågar knappt säga något för vips så har det vändt...

Så många gånger, när jag ska blogga, som jag tänker; Nej men kan ju inte skriva hur dåligt jag mår nu när jag nyss skrev hur bra jag mådde eller vise versa. Folk tror ju inte man är klok...Men det är ju just så det är med denna knäppesjukdomen, det kan vända på några minuter. Oftast vänder det snabbare från bra till dåligt än tvärtom.
Mitt minne är just nu värre än någonsin, alltså närminnet. Pratar någon med mig och är tysta en pytteliten stund och sen återtar ämnet så blir frågan; Öh, vad var det nu vi pratade om. Känner mig helt senil!!!..Men det har väl att göra med att det mesta flippat ut i kroppen, så varför skulle inte minnet drabbas??.........


När jag läser andras fibromyalgibloggar, så även där har jag märkt tvära kast mellan bra och dåligt och det är just så det är. När jag har en dålig stund/dag eller period då är man off och skriver därefter och när man sedan har en bra stund/dag period, ja då skriver man utefter den känslan/måendet. Andra friska människor kan jag förstå om dom läser det vi skriver och som verkligen undrar om vi har alla hästar i samma stall:)))) Det är sjukt jobbigt med denna ny sk identiteten, man skall lära känna en helt annorlunda kropp jag även knopp, för så gott som allting har ändrats. Jag har under typ 35 år varit van att handskas med mig på ett sätt men nu skall jag lära mig ett helt annat sätt, tja jag hoppas jag är färdiglärd innan jag dör hahaha....




Read more: http://www.mylivesignature.com/mls_wizard2_1.php?sid=54488-112-F64AC6052598A83405F4D366CCD40E04#ixzz0ilAGEQYp

Ångest, ensamhet och tystnad...

Nu har jag äntligen fikat med Annika min ungdomskompis och hennes 2 flickor...yeahhh....Fast det går så lång mellan gångerna så är det alltid lika roligt att träffas och prata gamla minnen:)))
Men nu är min hjärna helt slut, orkar inte ta in mer idag. Vill ha TYST omkring mig, ja förutom tv´n.

Är det bara jag som pendlar mellan glad och arg?!...
Glad är jag då jag får slappna av, vila hjärnan..
Arg är jag då folk inte förstår hur TRÖTT min hjärna kan bli och vilken panik jag får då jag inte får vila den och när jag säger att jag VILL INTE PRATA!!! Nu menar jag inte att detta är riktat till mina barn för jag tycker dom tar hänsyn så gott dom kan och vad det beträffar så när det gäller ens barn så har man en annan ork eller tålamod eler kanske rent av en reserv-ork just för bara dom....

Jag kan skifta i humör från den ena minuten till den andra och känner mig ibland helt knäpp. Vill bara ha egentid men de sista åren har det varit svårt. Har haft/har släktingar boende här och för det mesta känns det som om mitt liv går ut på det. Det handlar inte om några veckor eller ett par månader utan år. Tror att en stor del av min ångest beror på det. Jag hade ju knappt fått min diagnos förrän jag fick inneboende än mindre hunnit bearbeta och ta mig igenom det och jag känner att jag kommer inte kunna det ordentligt så länge det är som det är här hemma. NÄR SKALL JAG FÅ TID FÖR MIG SJÄLV??????

Jag vill fly
gömma mig
någonstans där
det är total tystnad
Det brukade vara
mitt hem
men inte längre
Tystnaden finns
inte längre
Ensamheten existerar
inte mer
Men jag behöver det
NU mer än någonsin!!
Det är min enda önskan..
//A

Personlighetsförändring

Ja då vaknade man till ännu en dålig dag. Känns som någon slagit mig i nacken och som om någon försökt förlänga mina armar och givetvis så är den extrema huvudvärken här och jag känner att det vänder sig i magen. Lika ljudkänslig idag och hur positivt är det då jag har sjuka barn hemma. Klart dom vill prata och vara sociala, men hur känns det för min del? Jo skit!!! För jag tycker så synd om dom för jag klarar inte av att lyssna. Min ena dotter som varit mycket arg en tid har nu haft några dagar med ett helt underbart humör som jag så gärna vill uppmuntra, men istället möts hon av en lättirriterad mamma som gärna bara vill ha tyst omkring sig. Som ni alla förstår så funkar inte tystnad speciellt bra om man har barn för såklart vill dom skall prata, skratta o sjunga och det vill jag med, men min sjukdom vill inte det.

Ja det är en ständig kamp med denna jäkla sjukdomen och på sista tiden har jag funderat mycket vad det gäller den. Med fibron känns det som man har mååånga personlighetsstörningar eftersom den yttrar sig på så mååånga sätt. Och den skiftar i beteende så ofta. Kanske inte så konstigt att dom förr trodde det var psykiskt. Nej tror att jag får återgå till sängen, mår riktigt illa...//A