Ja då vaknade man till ännu en dålig dag. Känns som någon slagit mig i nacken och som om någon försökt förlänga mina armar och givetvis så är den extrema huvudvärken här och jag känner att det vänder sig i magen. Lika ljudkänslig idag och hur positivt är det då jag har sjuka barn hemma. Klart dom vill prata och vara sociala, men hur känns det för min del? Jo skit!!! För jag tycker så synd om dom för jag klarar inte av att lyssna. Min ena dotter som varit mycket arg en tid har nu haft några dagar med ett helt underbart humör som jag så gärna vill uppmuntra, men istället möts hon av en lättirriterad mamma som gärna bara vill ha tyst omkring sig. Som ni alla förstår så funkar inte tystnad speciellt bra om man har barn för såklart vill dom skall prata, skratta o sjunga och det vill jag med, men min sjukdom vill inte det.
Ja det är en ständig kamp med denna jäkla sjukdomen och på sista tiden har jag funderat mycket vad det gäller den. Med fibron känns det som man har mååånga personlighetsstörningar eftersom den yttrar sig på så mååånga sätt. Och den skiftar i beteende så ofta. Kanske inte så konstigt att dom förr trodde det var psykiskt. Nej tror att jag får återgå till sängen, mår riktigt illa...//A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar